Jag gillar egentligrn inte att komma med pekpinnar, jag menar ingen är helt perfekt och alla tar väl genvägar ibland. Men när det handlar om våra egna barns hälsa och välmående tycker jag faktiskt att man får ta sig i kragen.
Vi var ju hos tandläkaren idag med Molly och man går ju i grupp när det är första besöket. Vi blev bara två och det var ju lite mysigt tyckte jag 🙂 Men när vi bara varit där i två minuter och börjar fylla i en lapp med fyra frågor om allergier mm börjas det ifrågasättas från mamma nr 2, på ett mycket otrevligt sätt.
Första punkten vi sedan diskuterar är dolt socker. Att ge läsk, saft, kräm, smaksatta yoghurtar mm till sin ett åring, varje dag, är enligt mig så fruktansvärt onödigt och lite av en gåta. Det ända barn nr 2 tydligen åt och drack var saft och kräm! Tandsköterskan och mamma 2 hade en livlig diskussion om varför och enligt mamman vägrade barnet äta nått annat. Hela hennes sätt och utstrålning sa mig att hon aldrig försökt ordentligt att få in andra rutiner. Hon gav också barnet mat stup i kvarten, för annars skulle barnet vara helt omedgörligt. Konstigt? Nej, blodsockret måste ju verkligen gå berg och dalbana i den lilla kroppen. Hon ifrågasatte också varför hon skulle sluta med kräm som barnet gillade så mycket. Då kunde ju vuxna sluta med godis också tyckte hon. Ja? Varför inte? Äter du godis varje dag? Då har du ju fått nått om bakfoten och har ingen själv disciplin alls… Hon skyllde då på att barnet fått saft när hen var tio dagar och fick antibiotika. Men vadå fortsätter man med det sen då? Till ett spädbarn?! Nej! Jisses…
Tandborstningen var det likadant med. Barnet öppnade inte munen. Hade aldrig gjort det sedan första tanden vid knappa 5 månaders ålder. Så det var ingen idé att försöka, tyckte mamman.
Om det varit så att hon hade bett om råd, om hjälp med att få ordning på det och jag kännt att hon tyckte det var jobbigt, hade jag kanske inte reagerat så här. Men hela hennes sätt var så negativt och jag tyckte synd om barnet. Och vad än tandsköterskan sa eller föreslog och försökte hjälpa till med, hade mamman redan testat det. Hon visste bäst och vägrade ta till sig nått. Ingen eller ingenting kunde hjälpa henne. Det var stop. Det gjorde mig arg. För det är inte sant. Utan hon hade redan gett upp. Och det gör man inte! Då ska man inte skaffa barn. Det är jobbigt! Man får kämpa! Varje dag, hela tiden, om allt! Helt ärligt, båda mina barn är envisa, dom har en stark vilja och jag är ibland helt överkörd, MEN JAG GER MIG ALDRIG, när det gäller deras hälsa! Rutiner, rutiner, rutiner. Hade jag gett barnen saft hela tiden för att jag inte orkat med gnäll hade dom såklart inte druckit nått annat. Men det gör jag inte! Jag härdar ut. Eller väljer ett nyttigt alternativ. Frågan är ju, hade nu hon vägrat ge barnet nått annat än säg vatten ett tag, hade då barnet fortsatt vägrat och till sist torkat ut? Jag har svårt att tro det.
Allt handlar om vad vi lär våra barn. Jag kanske har haft tur med lätt lärda barn, jag vet inte. Men jag ger inte upp. Det händer titt som tätt att Cornelia står och skriker åt mig eller kastar nått för att hon inte får vad eller som hon vill.
Men jag ger mig inte. Och jag gör det för barnens skull. För att jag älskar dom.
