Nu har jag helt slutat amma. Egentligen har jag inte ammat särskilt mycket det sista. Jag tror att sedan hon var nio månader har jag bara ammat henne på morgonen runt fem, sex tiden när hon vaknat. Mest för att hon lätt ska somna om och för att jag ska slippa springa upp och göra välling på en gång när vi vaknar.
Men sista tiden har hon inte varit så intresserad och mest legat och dragit i min stackars tutte och i veckan har det gjort smått ont, vilket jag nu vet beror på små vassa tänder 😉 Så sedan i fredags har hon inte fått något och har inte gjort något väsen av det.
Nästan lite ledsamt när man tänker på det. Det är så mysigt när dom är så där små och ligger så tätt inpå en och man är den bästa och tryggaste platsen i hela världen. Man betyder ju fortfarande lika mycket för dom och är en trygghet, även för Cornelia, men det är ändå inte den här sårbarheten och närheten som hos en liten nyfödd bebis.
Så nu börjar bebis bubblan spricka. Kanske är därför jag är så förvirrad och glömmer allt och har en massa i huvudet, hela tiden. Man är på väg tillbaka till det ”vanliga” livet. Nya gamla rutiner, ett annat ansvar, mer att planera. Det är dagis, försäkringar, jobb… Lite skrämmande, Molly har varit så lätt att ta hand om och jag har bara behövt leva i min egen bubbla, utan att bry mig om omvärlden. Förra året var det bästa året någonsin tror jag. Allt flöt på!
Det är klart att det var stort när Cornelia kom också, men då var vi mer osäkra och hade ingen som helst erfarenhet av bebisar eller barn över huvudtaget. Plus att vi hade några jobbiga stunder eftersom hon var minst lika envis och tjurskallig som bebis haha!
Men som sagt, nu börjar den riktigt vardagen så smått med en ny liten individ som ska styra och ställa och ha egna idéer och en egen vilja 🙂 Två små busfrön.. Jag älskar er!
Av hela mitt hjärta ♥
